Ja men då gör vi ett nytt försök då, för tillfället ligger allt skrivande på is verkar det som, jag är så fantastiskt trött hela tiden så jag får verkligen inget vettigt gjort och inte fan har jag lust med nått heller. Känns onödigt att gå upp på morgonen/ eftermiddagen, gå till psykologen el att gå till gruppen. Jag känner ingen inspiration alls.Ska man skriva det gamla vanlig? : Jag vet att det är en svacka och att det kommer att gå över. Känns så onödigt, ni vet det och jag vet det.
Jag har ju gjort operationen nu och innan och efter den har jag lyckats vara sjuk HELA tiden, inte undra på att jag e nere i botten snart, jag är helt slut, allt gick så fort. Först cellprover och tanken, det kommer gå fint, nya cellprover och tanken, det är lugnt jag kommer inte behöva opereras och sen lappen: Måndag den 20.de ska du opereras, hann knappt bli rädd, fast samtidigt va jag totalt skräckslagen och kände inte att jag hade nån som tog mig på allvar. Tumör, cancer? Vad hände om dom inte får bort allt, tänk om jag inte kommer kunna få barn osv, osv.. Så jag tryckte undan känslan med tanken på att det va fel att tänka/ känna så. Vilket jag nu fått tillbaka efteråt. I lördags vaknade jag och kände att jag inte ville leva längre, jag va så jävla slut.Det började väl egentligen redan på fredagen men jag försökte ”trycka” bort känslan med hjälp av vin och cider. Tycker ni att jag klagar? Tänker ju fortsätta.!
Jag tror mitt ”osynliga” självdestruktiva beteende har varit på topp dom senaste veckorna. Jag har inte haft nått snällt att äga eller inte ens att tänka om mig själv. Jag har tittat mig i spegeln och sett en ful flodhäst full med ärr. Vem vill ha en sån? Trodde ju att jag ett tag inte brydde mig om att ha kärlek i mitt liv. Men efter den här perioden som jag har fått klara istortsätt själv ( eftersom jag känt att jag är en börda när jag försökt ta upp min rädsla med någon) så vill jag inte vara ensam. Visst jag har vänner, men jag behöver nån som finns som en partner , som håller mig i handen när jag är rädd. Men samtidigt så vet jag ju vilken slags killar jag vanligtvis fastnar för och då är det nog fan bättre att vara ensam och rädd.
Linkin Park - Given Up
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar