Millazz

Jag är klar med huset!! Men inte med mig själv, även fast jag har haft många timmar och stå och fundera. Jag har fått ansvar, jag har tagit ansvar, jag har fått agera arbetsledare, jag har kommit på lösningar. Men ändå känner jag mig inte nöjd. Jag har haft en helt otrolig vecka ( även om den har varit jobbig), men! Jag har ingen att dela det med. Nu är vi tillbaka på : Man ska vara två och dela allt med nån, jag tycker det är skitsnack, men ändå är det så.! Det skulle vara mkt bättre om samhällsbilden kunde bli bättre. Visst fan är det ok att vara själv och satsa på det, eller? Jag har vänner som kör den linjen och det funkar för dom, så varför ska jag då känna som jag gör? Jag har väl en liten aning, jag har alltid haft pojkvän , mest för att jag har varit rädd för att behöva stå på egna ben. Men det är inte så farligt, perioden som jag bodde i C-borg själv, efter H 1 och jag hade gjort slut så klarade jag mig själv och jag gjorde det riktigt jävla bra med. Vad hände sen? Varför har jag blivigt så beroende av att ha någon att prata med och att dela mitt liv med?