förvirring, smärta och skam

Jag undrar när jag gick från lite lätt psyksjuk till en totalt galen människa? Jag är besatt av att ”laga” allt som jag tar sönder om jag inte får ett: Milla det är ok, du gjorde ett misstag, jag förlåter dig. Men frågan är om det skulle hjälpa? Jag är van vid att få ett dra åt helvete när jag har gjort fel. Det kan jag ta, då vet jag att det är klart. Men sånna här situationer fixar jag helt enkelt inte. Jag är helt störd, jag vet inte alls vad jag håller på med, vad jag ska säga eller vad jag ska göra. Det enda jag har märkt är att jag nog antagligen bara gör allt värre. Och det värsta är att misstaget är ett fyllesex, jag ville nog egentligen inte alls. Jag ville bara ha uppmärksamhet och jag använde mig av min kropp för att få det i flera år. Det är det jag kan, använda min kropp. Tal och hjärna är det inte mkt med, jag har intalat mig själv under så många års tid nu att jag ändå inte har nått bra och säga eller att mina känslor el reaktioner på olika saker är fel. Nu håller jag på att lära mig att acceptera att jag känner mer än vad andra människor gör, att enkla skitsaker kan få mig att gå sönder totalt. Jag har gått blocken : Att hantera relationer, stå ut när det är svårt och reglera känslor. Men ändå verkar jag inte ha lärt mig ett skit. Och det gör mig så förbannad, är jag trögtänkt? Ni tjejer och killar som har gått I DBT, har ni lärt er att använda er av det vi lär oss i verkligheten? Kan ni ge tips på hur jag ska komma ihåg det jag lärt mig när jag hamnar i jobbiga situationer?
Jag måste göra en plan igen. Jag mår inte bra som jag lever nu. Så fort jag får ett negativt besked så lägger jag av totalt, maten funkar inte, sömnen funkar inte, komma ihåg medicinerna funkar inte. Hjärnan funkar inte. Jag vet att jag mår ännu sämre när jag inte tar mina mediciner. Jag önskar jag kunde stänga av hjärnan, jag bara sitter och funderar och funderar och grubblar, jag gör mig själv galen.


förlåt du snälla människa som står ut med mig och förlåt för att jag beter mig så korkat.

Jag vet att jag låter ganska hård emot mig själv i det här inlägget. Ärligt så ser jag mig själv som en stark person en person som kämpar för att få leva ett normalt liv. Dock så kvarstår ju faktumet att jag ahr en sjukdom som ställer till det för mig imellanåt och jag förstår att det är svårt för mina vänner som inte har den att förstå vad det är jag går igenom ibland. Dom stunder då jag är så otroligt jävla trött på att försöka hålla ordning på mig själv. dom stunder, dagar, veckor jag inte kan ta hand om mig själv, att ta en dusch eller få i mig nått att äta kan vara ett evighetsprojekt. När jag är så jävla trött att jag bara vill gråta eller få skrika på någon för att jag tycker att det är så jävla orättvist . Dom som har gjort mig illa mår inte dåligt över det i dagsläget och jag har fortfarande mardrömmar och "vakendrömmar" om saker som har hänt och jag känner smärtan lika tydligt idag som jag gjorde när det hände.