gråzon

Ja då har man kommit in i en gråzon o ja jag kommer naturligtvis förklara vad jag menar.
Antingen så kommer man fortsätta festa och leva som ett svin för att bli en sån där snart 30 åring som gör bort sig på krogen varje helg och bara är allmänt pinsam och patetisk. Man vet ju själv vad man tänkte när man va yngre.
Annars så är det väl dags att tänka på att bilda familj, men hur gör man det när ingen vill ha en tjej med psykiska störningar och en fulltatuerad kropp? Snälla killar vill inte ha mig och elaka vill bara en sak. Jag vill ha nån som älskar mig för den jag är och som accepterar min sjukdom som jag faktiskt jobbar stenhårt varje dag med för att få leva så normalt som möjligt.
Tredje alternativet är ju att satsa på karriären och det va väl det jag hade tänkt innan rädslan kom över mig igen och jag insåg att jag inte är redo. Jag behöver börja med nått mindre och sen fortsätta uppåt. Jag vet att folk antagligen är besvikna på mig, men är det inte bättre att sätta stop här än att gå in i väggen? Jag vet jag upprepar mig nog en del. Jag har ett behov av att prata om saker, få diskutera samma sak flera ggr för att se om jag kommer fram till samma lösning varje gång. Just nu har jag inte haft nån att prata med eller det va väl längesedan jag hade en vän att diskutera sånna här saker med, jag är förvirrad och känner mig ensam.
Nu har man väl mest hört när man mår dåligt: Men tänk på dom som har det så mkt sämre än dig!? Men hur fan ska jag kunna tänka på det? Då mår jag ju ännu sämre, för det finns inget jag kan göra för att få dom må bra. Och det är det ända jag vill, att hela världen ska må bra. Jag vet Margareta, jag har inte hela världens lycka på mina axlar, men det känns fan som så ibland.:(