Varning : lång blogg

Hur kan det vara totalt kaos i hjärnan samtidigt som jag tänker helt logiskt och faktiskt vet precis vad jag vill med mitt liv? Nu ska jag sikta mot stjärnorna. Har just börjat läsa Wayne W. Dyers bok med just det namnet. Skulle egentligen läsa hans bok : Älska dig själv, men va nog i ett stadie av förvirring när jag beställde boken och fick Sikta mot Stjärnorna ist. Den ska visa vägen till personlig frihet, utveckling och tillfredsställelse Inte för att jag tror på sånna böcker. Men man kanske kan lära sig nått. I dbt:n jobbar vi med känsloavsnittet. Det har varit en tuff period med mycket nya och gamla känslor som har kommit upp till ytan och gjort mig delvis förvirrad över mig själv, min omgivning och min framtid. Osäkerheten på mig själv har ju alltid funnits där och jag har känt mig riktigt dum över att jag inte ens kan memorera (tex) olika bilmärken. Men va fan? Är jag intresserad av sånt? Nej inte egentligen, jag tycker om att titta på fina bilar, men det är ju inte direkt så att jag ska bilmekaniker. Jag kanske inte är perfekt och jag kanske har lite svårt att lägga saker på minnet. Men jag är inte operfekt heller, jag har säkert nått område som just jag är bra på. Inom min behandling i psykiatrin så är jag ”grym” ( i brist på nått bra ord) jag kämpar som en idiot även dagar då jag egentligen bara vill lägga mig ner och dö eller bara sova en vecka för att jag är så slut. Jag har låtit omgivningen påverka mig igen. Jag vet ju innerst inne att bara för att jag kämpar och gör framsteg och mår bra för det mesta så behöver jag ju faktiskt inte hålla skenet uppe hela tiden. Jag får fortfarande må dåligt utan att vara en sämre människa för det. Jag bröt ihop i tisdags. Visst jag gjorde det nog mot mig själv. Alkohol utan mat innan, blött konstant nästan hela tiden i flera veckor, det va dömt att misslyckas. Men jag behövde få gråta. Jag behövde få känna hopplöshet och förvirring för att kunna ta nya tag och gå vidare. Få prata av mig om rädslan för att komma en annan människa nära om rädslan att misstolka mina känslor om det handlar om kärlek eller om vänskap. I min värld ligger ligger gränserna nära varandra och jag har ofta svårt att skilja en känsla från en annan. Men är det nått att deppa för? Nej inte egentligen Vissa stunder har jag en otrolig kontakt med mina känslor och det är en ganska spännande upplevelse, dom stunder då jag bara lever i nuet och faktiskt njuter av det. Det kan vara så enkla stunder, när jag jag går till min terapi och inte blir livrädd på vägen dit, när man ligger i soffan med en arm om sig och bara kollar tv. Små enkla saker, allt behöver inte vara så avancerat. Förra fredagen hade jag en riktigt lång stund stund i nuet, jag vågade mig på att följa med Tulle och grilla. Äta bland folk el att umgås med folk är sånt som skrämmer skiten ur mig vanligtvis. Men jag beslutade mig för att ignorera dom känslorna och följa med. Och för en kväll så va jag faktiskt inte Milla ” borderline” Andersson, jag va en helt vanlig tjej som hade en trevlig kväll. Det va en otrolig känsla. Kanske inte behöver nämna att jag va helt slut dagen efter. J