Jag har börjat att skriva igen. Men jag gör det för hand. känns som om att dom tankar som jag fått ut på papper inte bör skrivas i bloggen alls. Det är så mkt som en del inte vet om mig som jag nog inte är redo för att folk ska få reda på. Så som hur min vardag egentligen ser ut och vad som föregår i mina tankar och vilken syn jag egentligen har på mig själv. Igenom att jag skriver det här så förstår väl alla att det inte är nått bra, och det är väl igentligen det enda ni behöver veta för tillfället.
Imorse ringde Tulle som vanligt för att få upp mig och för att jag skulle gå ut. Jag jobbar ju igentligen med rutiner, men det slutade med att jag la på och sen låg jag bara och grät. Jag är så trött.. jag lyckades somna om och vid 11 ringde pappa och sa att det va dags att gå till gymmet. Men jag orkade inte, jag sa som det va, jag är trött, har ont i huvudet och just då kändes det som om att jag hade feber med. Hela kroppen värker. Jag vet inte om det är för att psyket är som det är eller om det är för att jag verkligen börjar bli sjuk, men det visar sig väl. 15.20 lyckades jag iaf att ta mig upp ur sängen och gick ut och la mig på soffan. Pratade lite med L och sa högt ( fast skrivande) att jag mår inte alls bra, varken psykiskt el fysiskt. Sen ringde Maggan, va ju och lämnade in papper om lempet i receptionen i måndags och hon tog sig tid att prata med mig en stund och jag berättade hur jag kände. Att jag va trött, att jag inte orkar kämpa med mig själv längre att det hela tiden pågår en kamp i mitt huvud. Ska väl skriva ett exempel el två. Milla nu går du upp ur sängen, orkar inte, gå upp, jag ORKAR inte. GÅ UPP! Milla nu äter du, nej jag vill inte, Milla ÄT! Nej jag vill inte, jag är inte värd mat! osv osv. Det här försegår i allt jag ska ta mig för, när det gäller gå upp, duscha, ta mig ur lägenheten, plugga körkort, äta osv osv. Och nu är jag trött och min kropp har lagt av. Hur går jag vidare?
Jag har iallafall satt igång diskmaskinen, tagit mina medeciner och fått i mig lite mat, nu väntar jag bara på att få gå och lägga mig igen och vänta på att den här mardrömmen fortsätter imorgon med. Hej
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag förstår hur du menar med kampen i ditt huvud och att känna att man inte orkar kämpa längre. De tar så mycket energi av en hela tiden. Vardagliga saker bli så stora och man blir så trött. Vissa dagar känns de verkligen helt meningslöst att kämpa men tänk på vilka framsteg du har gjort (jag har skrivit upp mina) och tänk på vad målet är och hur det kommer kännas när du är där. Tänker så mycket på dig. Kram
Skicka en kommentar