Medans ångesten river i bröstet så försöker jag att leva som en ”normal” människa. Hur normalt det nu är att yra runt o dricka en onsdag. Fast jag slutade tidigt, men ändå har natten varit full av ångest och oro. Helt plötsligt befinner jag mig på en plats som jag inte vill vara på. Jag känner saker jag inte vill känna och det värker i bröstet. En röst inom mig säger att det kommer att gå över, att jag kommer må bättre igen. Jag är bara nervös inför framtiden och inför att börja skolan i höst. Iof har inte den ekonomiska biten löst sig än så det är inte säkert att jag kan börja.
Jag vill gärna se mig själv som en stark person. Men det känns inte som så nu, jag önskar att någon bara skulle kunna ta tag i mitt liv och säga vad fan jag ska göra med mig själv. Igår visste jag precis hur jag skulle göra och vem jag är. Idag har jag tappat bort mig igen.
Jag vill ställa mig och skrika, gråta, bli förbannad på all jävla skit, alla lögner, alla svek inom åren. Men det är inte socialt acceptabelt att göra så, därför låter jag bli.
3 kommentarer:
Hej nu har jag skaffat sånt jävla google konto - just for you :P
jag läser allt du skriver.
och nej det är inte socialt accepterat att stå att skrika - haha inte ens inne på psyk. Därför är skillnaden stor mellan tjejer och killar kanske. Killar är mer utåtageerande och hamnar mer snett kriminellt och tjejer vänder allting innåt.. eller?
Kram psykiatrin.blogg.se/ & boreline
Hmm I miss you..??
Om du vill så får du GÄRNA skicka in bilder, målningar, ritningar, fotografier på ångestmonster,
döden, livet som psykiskt instabil, demoner å allt annat som är psykit..
Dessutom har jag börjat namnge människor som dött pga psykiatrins ovård pga jag tycker dom ska uppmärksammas
och få ta plats. Kände du någon så skriv! psykiatrin@hotmail.com
Kramar på rej! /Psykos
Hej.. ett nytt inlägg..
hoppas du skriver snart igen
saknar det.
kram
Skicka en kommentar